För ungefär tre år sedan hade jag en kort och intensiv relation med en mycket vacker man. Det var en väninna som frågade om vi inte borde ses. Han var tydligen en evig singel. Vi träffades på en bar i Stockholm, och Ja! han var fan i mig det snyggaste jag sett. Jag var sjuk den kvällen men efter några drinkar glömde jag bort allt, vi tillbringade natten tillsammans. Det var oerhört trevligt. Just under denna perioden hade jag dejtat en del ”playboys”.

Jag får givetvis skylla mig själv, men som vi kvinnor brukar känna. ”Han kommer bli anorlunda om han börjar dejta mig”. Problemet är att de aldrig blir det.” What you see is what you get”, är ett bra citat som överlag sitter som en smäck på dessa män. Eller för den delen ”What you feel is what you get”. Det blir tyvärr aldrig bättre än så. Och då syftar jag till den där lilla känslan i magen och inte till våra stora bultande hjärtan.

På morgonen när jag lämnade hans hem dräpte han ur sig -”Det var kul att träffas! ”-Det var kul att träffas tänkte jag för mig själv, vad fan menade idioten med det. Här hade jag öst ur mig hela min själ( det var iallafall så det kändes). Och allt denna vackra varelse kunde säga var.-DET VAR KUL ATT TRÄFFAS! Jag minns hur jag gick med släpiga steg hem mot min lägenhet.Det var en tung dag det där det minns jag.

Nu tre år senare skulle detta aldrig hända, jag skulle aldrig satt mig i den situationen jag älskar mig själv alldeles för mycket.

Det tog i och för sig bara en dag så ringde han tillbaka, vi tillbringade varma sommardagar tillsammans vi gick långa romantiska promenader.Vi satt till och med barnsligt nog på en liten brygga och talade o livet, vi var förälskade det var vi, det lyste säkert om oss.

Men så kom verkligheten ikapp, sommaren gick mot sitt slut och han skulle börja ett nytt jobb långt, långt borta. Jag såg inga hinder i detta , vi kunde väl ses ändå i allafall ibland. En dag när vi sågs var han annorlunda. Jag minns att det där bubbliga vackra hade dött, kvar var bara en ångestkänsla mellan oss. Jag frågade rakt ut. Jag kan tyvärr aldrig hålla mig, är det konstig stämning så är det. 

Ja! då fick jag svaret, han hade fått kalla fötter såklart. Jag bad honom dra åt helvete!Och han gick därifrån som en skadad hund.

Han ringer än idag, är det inte märkligt. Att vissa män alltid pressar det så långt. När man inte vill ha dem längre då kan man få dem.

Det blev ingen St-Barths för mig i jul tyvärr, även om jag var otroligt sugen att kliva på fel plan ifrån Kastrup/Copenhagen. Jag ska nämligen hitta på hyss här hemma redan den 2 jan. Så då lär jag bara hinna landa lägga mig på en solstol i vattenbrynet, för att sedan efter 15 minuter senare återvända till minusgraderna i Stockholm. Men jag ska inte misströsta jag har fått färgglada drinkar och trevligt sällskap på Mondain. Det var bara solen som saknades. Jag kanske ska satsa på att grilla mig lite i något solarium imorgon. Jag kan iallafall fortfarande drömma. Nästa jul då lovar jag mig själv då blir det fan i mig St-Barths om jag så ska simma dit.

Nu ligger jag nerbäddad i min älskade tempursäng. Jag har saknat den när jag varit hemma hos mamma. Den formar sig så skönt runt min lilla rumpa. Nu sover jag snart. Tack gud för skönhetssömn.Sov Gott.

Jag tycker att det är tragiskt, det Malin Roos skriver. Jag menar på att det är bra för mig som är förebild för unga tjejer att berätta att jag också lidit av ätstörningar.Det faktum att många tjejer kan känna igen sig och inte vara ensamma i sin sjukdom, är ett stöd och absolut inte en glorifiering. Jag får många brev av tjejer som tycker att jag hjälpt dem ur svåra situationer i livet igenom att vara mig själv. Genom att berätta att även jag som tvpersonlighet och modell har haft mycket problem och ångest i livet. Som självklart de flesta andra unga tjejer. Att jag fortfarande enligt vissa är smal och fixerad av min kropp ser jag på många sätt som något positivt. Det är en sund livsstil jag lärt mig att leva med. Att jag väljer bort godis,kakor och vitt bröd och istället fokuserar på långa promenader och mycket sömn för att jag mår bäst av det.Tycker jag istället borde ses som att steg i rätt riktning. Att jag tar mina behov på allvar och väljer att leva efter dem. Min filosofi är att alla människor så länge de inte skadar någon annan ska göra de beslut i livet som de mår bra av. Lycka till alla tjejer där ute i Sveriga vara sig ni är träningsfreaks eller godismonster. Vi är bara människor kom ihåg det. Stor Kram Carolina

Jag sov oroligt i natt. Fick lite ångest av filmen eller julfirandet kanske. Först kunde jag inte somna så jag tog en sömntablett, jag orkar inte ligga och vänta på att försvinna bort. Det är det värsta jag vet. Men tydligen var tabletten fasansfullt stark för jag har skickat sms som är helt obegripliga till några vänner.Jag borde nog lägga bort telefonen nästa gång jag lider av insomnia.

När jag väl somnat drömde jag om en obehaglig, tjock och kortväxt man med stora glasögon. Han stod och tittade på mitt hus utifrån gatan. Plötsligt var han inne i rummet ,han stod vid sängkanten och sög ur mig energi med sin pliriga blick.Jag vaknade med ett ryck, sen kunde jag inte somna om även om jag velat.

Så nu sitter jag här vid datorn igen, ensam. Ute på gatan lyser det från grannarnas julgransbelysning, är det inte dags att plocka ner den snart? Det har kommit en massa snö i natt ser jag biltaken är vita.

Jag kan inte glömma den starkaste karaktären i filmen från igår. Den lilla pojken Nullah (Brandon Walters), vilket barn. Han sa att han var en ”galopa” en trollkarl. Jag tror att Nullah är ett magiskt barn, han gick igenom bioduken och in i mitt hjärta.

Jag kan erkänna att julkänslan aldrig infann sig i mitt hjärta även om det var fint att träffa familjen.Kusinerna gick vid 17.00 tiden, jag och mamma gick på bio. Vi såg Austalia med Nicole Kidman.

Biografen var alldeles fullproppad, det var fler än vi två som ville rymma ifrån julfirandet och in i fantasins värld. Antingen är jag inne i en innerligt känslig period just nu eller så var Australia den bästa kärleksfilm jag någonsin sett. Jag grät mig igenom hela filmen, jag grät häromdagen också över min mormors liv som du kanske läste. Jag måste vara oerhört känslig just nu. Jag som aldrig gråter. Jag som är den starka och envisa som styltar på igenom livet utan att låta bagateller påverka mig.

Det är märkligt hur hjärtat och kroppen tillslut svämmar över av tårar, och när de sipprar ut så gör de det hellre åt någon annan än åt mig själv. kanske skulle jag behöva gråta en skvätt i min ensamhet någon gång åt mina egna svagheter. Utan att blanda ihop dem med snyftiga filmer eller andras livsöden.

Julafton är över, det var med ångest och panik jag intog denna afton,- men jag landade mjukt i min kära familjs armar. Härligt att jag har en så underbar familj. Vi satt och skrattade in i  den sena natten. Jag delade med mig av mina förjämnan trasiga relationer och min syster, bror och hans vackra flickvän lyssnade och skrattade med en nästan barnslig närvaro.

Sen somnade jag snabbt, jag hade knappt druckit någon alkohol men jag blev oerhört trött av att för en gångs skull vara ledig. Jag sov på magen stilla och vaknade i samma position. Det är inte likt mig jag brukar vrida mig åt höger och vänster i sömnen. som om jag letar efter någon som aldrig finns där.

Imorse åkte min syster och låtsasmormor Gerda tillbaka till Helsingborg. Men nu ska julbordet dukas på nytt idag kommer mammas syster Bitte och alla mina kusiner, tre är dem för att vara exakt. Och ett litet kusinbarn Erik som är nyfödd.

Det är min mamma som lagar maten och gör de vackra dukningarna, jag älskar att smita undan och hålla på med mitt, vara i mina egna tankar, i min egen bubbla. Egoistiskt kan tyckas.

Jag tar extra lång tid på mig i duchen för att få tid för mig själv, extra lång tid framför spegeln för att bli vacker. Bara för att njuta av min egen bubbla.

Mamma kommer förbi och informerar om praktiska saker, -”Carolina jag lägger dina nytvättade kläder på din säng.” Jag hör knappt jag är bara långt, långt borta.

Idag har jag kjol från Acne och korsett från DG.