Jag är Maruscska och panik shoppar fan vad snygg jag blir.

Väldigt stressig dag. Kläder till Japan showen sen Ska jag bli jätte-snygg till grammis galan ikväll.missa inte tv 4 klockan 8.

Min nya stjärn stylist.Nu kör vi.

Kolla in Javier Bardem på Luomo Vouge`s omslag, så jävla snygg och cool. Like an old movie star, thats the way we love it…

Jag bodde i Paris under en ganska lång period, jag och min ”sister in crime” Anna. Per Hagman kallade oss nattfjärilar. Det var en vacker benämning på två unga dumma svenska flickor, som egentligen inte hade en aning om vad de gjorde. Men det spelade inte någon roll på den där tiden, tiden existerade inte. Vad som skulle hända i framtiden var fullkomligt ointressant. Vi hyrde en ganska mysig men stökig , gammal lägenhet i Le Marais. Det var på Rue du Roi de Cicile det hände. Anna dejtade en snygg men jävligt fattig student och jag höll mig till  de vilda männen. De farliga manliga” nattfjärilarna” som man nog inte ens skulle önska låg med sin bästa vän. Jag var olyckligt kär i dem allihop. Det verkar som att jag njuter av den känslan att vara olyckligt kär ,att förlora mig själv i det som gör så jävla ont. Det som känns som att hjärtat ska sprängas. ”Är det rätt, så är det lätt”, säger alltid min visa mor. Jag tror inte på de orden! kärleken är aldrig lätt?

Jag var ofantligt kär i en man vid namn Alexandre. Han var nattklubbschef på Le Maison blanche 15 avenue Montaigne, honom ville jag bara ha till varje pris. Och det fick jag såklart, jag minns hans blonda ruffsiga hår och ljusblå busiga uppsyn, jag minns hur han spelade lugna houselåtar som han nynnade med till.I can see you shine inside

I want to see the world – see it in a new light
I can feel your spirit rise

how it shines.  Sen minns jag hur han stod på sin stora balkong och vinkade till mig när jag traskade hem en kall Paris morgon, vi bodde väldigt nära varandra jag och Alexandre. Han log extra mycket den där morgonen på balkongen. Jag hade letat efter mina strumpor men inte hittat dem. när jag såg min spegelbild i ett av skyltfönstrena, såg jag även strumpan hänga där som en svans ifrån min jeans. Så otroligt pinsamt, walk of shame med svans. Det är fan inte ok!

Jag bodde i Malmö för ett par år sedan, men när jag fick jobbet på Förkväll bestämde jag mig för att flytta upp till Stockholm. Det var en bra förändring i mitt liv på många sätt, jag var i en otroligt dålig relation och jag behövde börja om. En av kvinnorna i Förkväll såg att jag var ledsen ibland, det är inte lätt att börja om igen och igen. Jag talade mycket med henne om livet och hon är otroligt vis, Marie Ljungstedt heter hon.

Hon tipsade mig om en psykoterapeut som skulle vara bra, Ingrid. Jag ringde henne direkt, jag kunde tillslut erkänna för mig själv att jag  behövde hjälp för att ta mig ur vissa tråkiga mönster. Bara att ringa tyckte jag var jobbigt.-Hej, det är Carolina Gynning och jag behöver hjälp! Fan vad trist det kändes.-Vad skulle hon tänka? Jag tog mod till mig och ringde .Det var en vänlig men mycket bestämd kvinnoröst  på andra sidan luren.-Ja, och vad kan jag hjälpa dig med? Var det första hon sa.

Efter några dagar satt jag på hennes mottagning, det var ett stort och ljust rum som vätte mot gatan. Väggarna var belamrade med konst, mycket ful konst, brukade jag tänka. Där fanns två fåtöljer och i mitten stod ett litet träbord med Klinex servetter.-” Om man bröt ihop fullständigt- tänkte jag”, det skulle inte jag göra. jag hade inte lipat på flera år.Det tog två besök sen grät jag så mycket så jag inte ens kunde prata, som ett förlorat barn.Jag hade kommit fram till att jag alltid tyckt att det  var fult att känna mig ensam. Och varför då? Alla människor är ensamma?Men jag föraktade det, jag var rädd för ensamheten.

Det värsta med att gå till Ingrid var de sista minuterna. Jag hade alltid mängder med galna historier i säkert 56-57 minuter sen tog det alltid slut. Det var samma veva varje gång. Jag lutade mig tillbaka pustade ut, försökte komma undan. -Nej, men då ses vi nästa vecka, kläckte jag ur mig. Ingrid var tyst en lång stund. jag hann räkna alla prickar på en av tavlorna, känna att jag ville dö, gå igenom hela min kris en gång till innan hon sa.-Carolina det är tre minuter kvar. De där sista minuterna var det värsta att genomlida, tystnaden. Det kände som timmar som år. Efter ett år och någon enstaka månad valde jag att sluta, men jag måste börja igen. Jag har fler minuter som måste genomlidas innan jag är klar med min inre resa.

Jag har haft ett mycket bra möte med fredrik skogkvist, min favorit fotograf, Vi möttes på Sirap och diskuterade allt ifrån utflippade partynätter till kommande projekt, han har en intressant energi kolla in hans bilder på fredrikskogkvist.blogspot.com.Jag letar klänning till Grammis galan, och undrar varför jag inte är megakänd i USA, allt hade varit så mycket lättare då, jag ska leta ett tag till sen ska jag skriva ett vackert och långt inlägg, Jag känner för att skriva idag, det är en sådan dag.

Jag återkommer snart med en jävligt bra historia.

Första gången jag såg Ibiza  mina drömmars ö, far away. Ifrån en väns yath på väg ifrån Mallorca. Jag var 19 eller 20 år. Jag hade redan sett stora delar av världen. Men det jag kände när jag steg av båten den natten, var en kärlek så stark att det är svårt att beskriva. Äntligen kunde jag få vara bara mig själv till hundra procent.Kanske nästan för mycket ibland.Det är lätt att tappa bort sig själv i drömmarna land, lätt att försvinna ibland det mörka.

Jag vandrade ut på gatorna mitt i natten, vackert sminkade transvestiter, hög housemusic, vackra sexiga tjejer i små kläder som gör allt för att visa upp sig. Stora  svettiga farliga män, jetsetare ifrån hela världen som har klätt ner sig för att passa in i den ”hippie-chica viben”, knarklangare och prostituerade i en salig blandning. På Ibiza spelar inte din bakgrund någon roll, det är just NU det händer och det är vad som räknas, go with the flow, och bara njut ut av att, för ett par dagar finns det bara en person som bestämmer, och det är du.Ingen dömmer dig, ingen ställer några jobbiga frågor.Det är Ibiza, det är därför ön också kan äta de svaga, jag hörde att det var på Ibiza som Leila K förlorade sig själv för många år sedan.

Sen finns den andra sidan den magiska och själsliga sidan. Där naturen är så vacker att det gör ont, där en gammal övervintrad tandlös hippie öppnat ett mysigt Cafe och säljer härliga batikmönstarade sjalar som blåser i vinden. Där massören kommer förbi och ger dig en massage du aldrig kunde drömma om. Det är magiska människor som söker sig till ön, och deras energi kan jag njuta av för evigt.