Ja…då var jag tillbaka på tåget igen. Det kränger lika mycket som igår. Min kompis Roman från Ibiza sms`de igår jag skrev” I am on the train i call you later”…Jag ringde aldrig. Men nu ringde han igen -”Where the fuck are you? “-”Still on the train, sorry”! Han garvade.
Jag kollade på en bild precis på en av mina senaste målningar. Lite löjligt det där att jag gillar att studera det jag målat. Studera färgerna och djupet. Jag är nöjd med den målningen. Men det är roligt hur det blir, en av fem blir jag jävligt nöjd med. Det blir en sådan feeling direkt när jag träffar rätt. När jag på något sätt kan känna tavlan, nästan ta på exakt den känslan jag velat förmedla. När det verkar som att tavlan har en själ, då är jag nöjd. Jag hade en lyckad dag idag också, nu kommer det saker till mig i rasande fart. Jag funderar men känner ofta direkt i tårna om det är något jag ska satsa på eller skita i. Detta ska jag satsa på, detta är på riktigt.
Tåget från Rättvik var försenat och konduktören sa att vi nog skulle missa Stockholms tåget. -Hur länge måste vi vänta då? frågade jag snällt. -I två timmar svarar den snälla konduktören. -Dra åt pipsvängen tänkte jag för mig själv, jag vill bara komma hem till min säng NU.
Men änglarna var på min sida och jag hann med tåget. Nu sitter jag här igen. Jag är lycklig som få. Igår ringde nämligen banken, jag har fått igenom lånet till mitt drömhus på Ibiza. Fattar du. HUSET det huset som jag älskar kan vara mitt om allt går bra. Men det är inte lätt nu ska en advokat åka från Marbella till Ibiza för att värdera kåken. Jag tror att det står skrivet i stjärnorna att den ska bli min, men ödet har sin gång så man kan aldrig vara säker. Jag känner mig trött och sliten, men glad in i själen. Fantastiskt att träffa människor som är som jag. Som ger lika mycket energi tillbaka. Jag känner djupt in i själen att jag är på rätt väg, jag kan inte skriva det nog.
Jag den splittrade flickan från Falsterbo börjar hitta rätt, jag börjar känna mig själv på djupet. Veta mina bra och dåliga sidor. Veta vart jag vill att livet ska ta mig. När jag satt i bilen idag med mannen jag haft möte med kom jag på mig själv sitta och ha en monolog om vem jag var. Undrar varför jag behöver vara så ärlig? Varför jag inte blev en person som var mer mystisk och svår? NEJ! det är inte jag och det har jag accepterat nu. Jag har börjat tycka om alla mina sidor. Och det är jag stolt över. Det tog bara 30 år. Ha, det är ju ingenting. Nu kan jag bara glida för resten. Eller knappast! Det finns så mycket mer att lära, och som min nya goda vän sa idag -”Carolina kunskap är makt”. Dem orden glömmer jag aldrig.