VÄLKOMNA!
Här kommer jag att blogga fr.om nu! Nästa vecka kommer bloggen att växa och alla gamla inlägg från Stureplan kommer också att finnas tillgängliga här! Vi hörs snart!
31 Juli 2009 | Klockan 18:23
2 Juli 2009 | Klockan 14:57
DONATELLA-IS-BACK
D, is back...jag sket i luggen. Kände att det kanske skulle bli så kletigt med sololja och skit. Nu kan jag bara köra. Tänk er en lång sandstrand jag kommer upp ur vattnet med extensions ner till naveln...ohhhh va najjjssssss....
2 Juli 2009 | Klockan 11:27
SITTER-PÅ-PRESTON-HAIR
Idag sitter jag på Preston hair på Narvavägen 25 i stockholm tel: 08-661 9699, måste jag säga att det är varmt…
Elisabeth min frisör måste tycka jag är galen ena dagen lång hårig nästa dag kort och så långt igen,
Idag inspireras jag av denna bild på Britt Ekland. Hon är bara så vacker.Hörde vi lugg? JA det gjorde vi!
2 Juli 2009 | Klockan 11:14
PER-HAGMAN-OM-MIG-I-MARTINIBOKEN
C A R O L I N A
Säger jag att skönhet kommer inifrån tror ni kanske att jag är en sådan som vill förbjuda baddräktsmoment i skönhetstävlingar. Men jag säger det ändå. För jag är säker på att när skönhet och karisma slår ut i gåtfull glamour så kommer den från alla håll.
Det vill säga fler håll än vi någonsin kommer att kunna räkna till.
Hur många vackra svenska blondiner som dragits till rampljus och formats av strålkastare sedan kameralinsen uppfanns får andra räkna ut, men allihop tapetserar de naturligtvis väggarna i mitt enfaldiga hjärtas förvuxna pojkrum. Det är ju bara det att det är skillnad på blondiner och blondiner, på skönheter och skönheter. Vissa behöver inga rampljus för att stråla. För de äger det där som ingen förklara. Det som såväl modefotografer som filmregissörer och pornografer ständigt jagar.
Dessutom klär vissa skönheter vissa epoker bättre än andra.
Länge såg jag det som att av alla legendariska blondiner som Sverige skapat så var Britt Ekland och Anita Ekberg de allra tuffaste. På många vis tyckte – och tycker – jag att de tagit sig närmare den gåtfulla glamourens kärna än de flesta.
Men så kom Carolina Gynning i mitt liv.
Stil och glamour går som bekant varken att köpa för pengar eller berömmelse. Ingen utbildning eller fin familj i världen leder per automatik till utstrålning. Även om många på senare år försökt få oss att tro motsatsen. Lagarna om karisma förblir rättvisa och genvägarna till glamour få: småstadsskönheten i den allra vardagligaste vardag kan äga den intuitivt råa karisma och stil som inga Pradaklänningar eller Hollywoodfester någonsin kan tävla med.
Kanske handlar det i grunden om att vi människor alltför lätt förväxlar våra drömmar om att bli sedda med att bli iakttagna?
Inget är lättare för en vacker blondin än att bli iakttagen, men att bli sedd är något annat. Tänk på all stum glamour runt omkring oss, tänk på hur mycket påstådd stil och sexighet som förblir tunnare än det allra tunnaste skikt bladguld.
Som åttåring var The Persuaders (“Snobbar som jobbar”) enligt mina föräldrar den enda tv-serie som intresserade mig. Inget konstigt i det. Den hypnotiska attraktionskraft som det sena sextiotalets snabba sportbilar längs slingriga rivieravägar ägde behöver inte förklaras, inte heller min tindrande fascination inför de playboys som satt i dessa sportbilar eller de lättklätt livsfarliga skönheter som förförde dem.
Att tiden inte varit vidare snäll mot själva innehållet i den serien vet de flesta; inte ens dagens åttaåringar finner den speciellt rafflande. Bara dess glamourösa charm har räddat den från komplett glömska. Samtidigt som Britt Ekland som ikon för en hel epok och estetik kommit att skimra klarare för varje år som gått.
Nu invänder någon att Britt Ekland aldrig var med i The Persuaders.
Det var hon visst. I varje filmruta. Om än bara andligen och själsligt. Det begrep jag så snart jag blev äldre och såg henne i Get Carter eller Barbarella. Eller på poolkantsfotografier, där en perfekt bakfyllerufsig Rod Stewart i chockerande tighta badbyxor nonchalant la armen runt en försåtligt flicksöt och bikiniklädd Britt.
Eller Anita Ekberg!
Hur hon i la Dolce Vita kastade sitt stora blonda hår bakåt i hotellsoffan sedan hon anlänt till Rom, hur hon skrattade sitt lika avmätt drömmande som skånsk-amerikanska skratt så att det på ett ögonblick förklarade varför män blir till pojkar inför vissa gudinnor. Eller hur hon talade med den upphittade kattungen strax innan Fontana di Trevi-scenen.
Nu kanske ännu en glädjedödare dyker upp och påpekar att la Dolce Vita är den bästa film som någonsin gjorts, så det är väl klart att Anita är tjusig? Dessutom är ju ikonerna Britt och Anita frammejslade av svunna epoker som vi ser genom oerhört romantiska filter årtionden senare.
För tio år sedan hade jag kunnat gå med att det låg en poäng i det.
Men så kom Carolina Gynning in i mitt liv.
Livs levande gnistrade hon oavbrutet av samma material som jag är säker på att Britt och Anita en gång gjordes av.
Carolina var beviset på att en viss sorts kvinnors faktiskt existerar i verkligheten.
Jag såg hennes blick förändras från den unga flickans till den livsfarliga pumans på bråkdelen av en sekund, jag såg henne vara gjord av precis alla bitar i den gåtfulla glamourens pussel. Från nyss nämnda småstadsskönhets intuitivt råa karisma till auran av sett allt, hört allt.
Eller kanske ser allt, hör allt i presens?
Ett stort blont presens i Paris var hon när vi lärde känna varandra. Medan jag själv mest var ett nedstämt litet imperfekt. Som knappt begrep vilket intryck hon gjorde på precis alla i sina närhet. Från servitörer på kvartersbarer som pratat med henne i två minuter och som flera år senare fortfarande frågar efter den magiska varelsen när jag kommer på besök. Till bekanta i Paris fashionvärld som aldrig träffat henne men med rädsla i blicken undrade hur jag kunde umgås med “den där galna blondinen”.
Inte så himla många år sedan.
Men så skulle inte Carolina beskriva det. För i hennes tideräkning var det en hel evighet sedan. På en plats ett lika litet steg bort som Malmö eller Milano, Ibiza eller Como. För hon är en sådan som slukar tid och plats mer glupskt och självklart än någon annan jag mött. Så för mig var hennes sällskap som att matas med rågade skedar solsken och bli påmind om vad livet handlar om.
För hur skulle det ha funnits ett ögonblick över till missmod när bara fem minuter i samma rum som den där malmöitiska blondinen flaxande omkring var som att förvandlas till statist i intensivaste tänkbara skådespel? När hon lekt nattklubb framför spegeln men tröttnat efter en tredjedels låt och gått över till att recensera sina senaste älskare och beundrare kunde hon plötsligt vara på väg att trilla ut genom fönstret i instinktivt behov av att få ge en slängkyss till luffarkonstnären som alltid troget satt och väntade utanför hennes port. Bara för att därpå vända sig mot mig igen och avverka en komplett uppsättning katteungeminer. Eftersom hon var hungrig men inte visste hur man kokade spaghetti och undrade om inte jag liksom bara kunde hjälpa henne lite.
“Men snälla Carolina, du tar en kastrull…”
“Jaha jaja okej, men sen då? Ska det inte vara vatten i den?”
“Jo…”
“Ja men snälla, kan inte du visa?”
Naturligtvis var hon en andlig syster till Holly Golightly i Truman Capotes Frukost på Tiffany’s.
Få kvinnor är lika bra på att vara nattfjäril i solsken och klarblå himmel mitt i natten som Carolina, få skönheter behåller en öppenhet inför alla sorters människor och miljöer som hon.
Men bland alla rågade matskedar solsken i blonda presens skymtade förstås även en svärta.
Skönheten inifrån och utifrån. Den okuvliga solstrålen som spricker igenom den allra mörkaste regntunga sky.
Eller är det tvärtom?
I vissa delar av Afrika brukar man säga att när det är solsken och regn på samma gång så föds ett lejon ute på savannen.
Idag må Carolina vara seriefigur för vissa och sexdröm för andra. Och allt däremellan. Kanske för att hon precis som andra fascinerande människor – levande som döda, påhittade som verkliga – äger det som nästan är motsatsen till det jag nyss kallade bladguld?
Ett solitt men smutsigt guld inifrån? Till skillnad från alla de som i vår tid och kultur tror att otrevlighet gör människor sexigare, att beräknande eller hårda attityder kompenserar brist på själ?
Klä Carolina i trasor eller klä henne i bladguld: hon strålar ändå. Hon är gjord av det mystiska materialet. Det som gör att karisma står över oss; alltid trollbinder, aldrig åldras.
Anita, Britt och Carolina: den gåtfulla glamourens ABC.
Om någon för tio år sedan frågat mig om jag trodde att Carolina en dag skulle bli svensk folkhemskändis hade jag bara skakat på huvudet och sagt något lakoniskt om att hon är en alldeles för briljant människa för att någonsin vilja eller kunna tämjas till offentlig egendom.
Dessutom tillåts ju sällan oförutsägbara skönheter som Carolina ta plats.
Jag hade fel.
Men inte helt.
För hon är inte tämjd och kommer förhoppningsvis inte bli. Hon kan leka kändis bäst hon vill, för jag tror att hon är bättre än de flesta av oss på att veta skillnaden mellan att bli iakttagen och att bli sedd. Hon hör till rasen av råa skönheter som tröttnar på kamerors smek innan kamerors smek tröttnar på henne.
Är man så bra på att leva som hon kan man inte leva för andras skull i evighet.
Utom förstås bland alla de myter som utgör den gåtfulla glamourens ABC.
1 Juli 2009 | Klockan 21:30
PIZZA-NIGHT
Jag äter pizza och min kille äter sallad...ombytta roller...
Jag brukar se tecken när jag är på rätt väg, två dagar i rad har jag sett BAMBIS undrar vad det betyder????Nu ska jag kolla på film sen sova imorgon ska jag vara på Preston hair hos Elisabeth klockan 08.00! Så det blir till att sussa tidigt...sov gott i sommar sverige...
1 Juli 2009 | Klockan 14:40
FUCKIN-DAY-PARFYM-VOICE
Fredrik skogkvist och hans söta poolare klipper reklamfilmen till min parfym go girl...jag lade rösten jag sa typ hi, my name is carolijna gynning ...you go girl.... sexy free angelic.... detta kommer bli så bra....tack killar....fredrikskogkvist.blogspot.com
Igår kväll var jag och min kille och tittade på ett hus i skärgården...utsikten känns ju ok... jag kan fan inte glömma det huset...tänk vilka fina bilder jag kan måla där...harmoni sa att det smäller om det....
Jag handlade en massa magasin när jag va på g hem, mys på balkongen med skön läsning dämpar ångest...
blommorna på vår balkong är ångestbefriande...yeeessss...jag ska sniffa på dem en timma...sen ska jag iväg till posten och hämta mina litografier...om ni vill handla gå in på www.agnetagynning.com pusss
1 Juli 2009 | Klockan 10:21
I-AM-THINKING-TO-MUCH
Upp som en sol och ner som en pannkaka är känslan i mitt liv, jag har ett bra jobb och en kille som älskar mig...jag har inspirerande vänner och en familj av guld och just idag är jag ändå inte lycklig...jag sitter i köket och har rå ångest...jag kan inte fästa blicken på något den bara faladdrar, god i hate those days... jag slängde i mig en xanax precis...hoppas den hjälper snart...på med ett smile....och välkomen till en nya dag....ska kanske ringa en psykolog...tror att det vore bra...mycket bra...
Jag tänker ännu mer... de visa säger alltid att man ska lyssna efter vart ångesten kommer från... just nu tycker jag att skiten kommer ifrån stort sett alla håll...xanax queen...i fill your dreams...
Who is Carolina?
Carolina Gynning is a spectacular media sensation, the hottest and most exciting it-girl to appear in Sweden for many decades. And that’s only the beginning.
She’s a highly successful artist, with people signing up to be on a long waiting list to have the opportunity to buy her work. Whenever Carolina exhibits her paintings they immediately sell out.
She’s a bestselling writer, publishing her second autobiographical book, ”Ego Woman”, this fall.
She’s an award-winning and top-rated TV presenter, able to pick and choose offers.
So take a good look at her if you can. Next time you see her, she has transformed herself into a new kind of cultural phenomenon.
Senaste kommentarer