Lovely/ Scary  Sunday 

Idag har A varit på Crossbanan hela dagen så jag och tjejerna började dagen med värsta mysfrukosten. Sedan mös vi länge och väl hemma, och lekte och busade. 


Vid 11.00 käkade vi lunch och vid 12.00 åkte vi till älskade Rosenhill och fikade, tyvärr var vädret sådär idag. Lite regnigt, men vi satt under tak och käkade glass, mys pys.Och tittade på de gulligaste chillingar, efter det tog vi en vända till Ekerö Ridskola där Alicia red när hon var liten, hon ville klappa sin favorit häst Gimmi. 

Sen åkte vi till Hippie huset jag var tvungen att börja förberda lite inför imorgon . 

Barnen lekte i trädgården med några kompisar. Jag går alltid ut var tredje minut för att kolla dem, men plötsligt var de borta. Jag fick värsta paniken, skrek deras namn som en galning. Men ingen där, sprang runt i huset, trodde de skojade. Kanske lekte kurragömma, snart hör jag deras skratt och -vi skojade mammis! Men de var ingenstans… De hade rymt, för första gången i sina liv. Jag var så jäkla rädd , blodet frös till Is i mina ådror… tills Jag  tillslut hittade dem på en lekplats något kvarter bort. 

De hade fått syn på en katt som de sprungit efter sa dem. Jag var verkligen helt galen, de kunde blivit överkörda eller andra hemska saker( vill knappt tänka på vad som kan hända). 

Men nu var det ingen fara och jag tror att jag skrämde livet ur dem med min rädsla. Så de kommer nog inte göra om det inom en snar framtid. Fy detta är det jobbiga med att ha barn, all denna oro. Har era barn rymt någon gång? Snälla dela med er och berätta. !? 

Dramatiskt slut på en annars supermysig helg. Men nu är jag så j.. vla trött. Bådar gått inför en stressig vecka! 😅Love C 

3 reaktioner på “Lovely/ Scary  Sunday ”

  • KIMBERLEY skriver:

    Jag förstår din panik. Jag var nyss med om något liknande. Det var det årliga Kalvinknatet här i Trelleborg. 1300 anmälda barn. Varav mina 2 i åldrarna 4 och 6. Min pojke på 4 år skulle springa 300 meter tillsammans med sin kompis på 5 år. Jag stod med min 6-åring i handen och väntade på start sedan sprang jag vid sidan om banan och plötsligt så såg jag honom inte. Väl i mål såg jag hans kompis och tänkte att de sprungit loppet tillsammans så Leonel var säkert också där, men inte. Hans kompis hade trillat och Leonel, min son hade fortsatt springa. Hundratals föräldrar klungade ihop sig och jag skrek hans namn. Ingen respons, vilken panik jag fick. Han är ju bara en meter lång och känslan att man tappat bort honom var ju fruktansvärd. Vart var han? Stod han ledsen någonstans? Kom han ihåg adressen vi bor på? Mitt fullständiga namn. Kunde någon ha tagit honom? Ja paniken alltså och tankarna hos mig var så som du beskrev dina. Fruktansvärt. Min flicka började att gråta efter att de ropat hans namn i högtalarna. Jag började också att gråta. Jag var ju ensam där med mina 2 barn. Vad gör man? Responsen när jag försökte ta mig genom folkmassan var också frustrerande. Jag, en mamma som tappat bort sin fyraårige son behövde hjälp att finna honom. Istället fick man höra att man inte skulle trängas. Trängas för en chokladmjölk eller vad? Knappast, men för min son ABSOLUT. Gå över eld skulle heller inte hindra mig. Man gör ju allt för sina barn. Det tog ca 15 minuter innan han kom till mig. Hans kompis pappa hade hittat honom. Han hade stått med sin medalj och hållt sin mjukissköldpadda ”Sötis” under armen och tänkt, undrar när mamma kommer? Vilken glädje när han kom mot mig.

  • Susanne skriver:

    Usch va rädd man blir och va många tankar som far genom huvet.😯. Skönt det slutade väl. När mina va små bodde vi i lägenhet å hade en underbar lekplats. Dom satt i sandlådan å ja sa lova å sitta här. Å ja sprang upp å hämta en panikgrej. Borta högst 3 min. Å va händer? borta! ! Guud vilken panik ja hade dom fanns verkligen ingenstans vi va många som sprang omkring som virriga hönor å inga hade sett dom vi fatta ingenting. Vi leta en kvart sen ringde någon polisen som va på väg. Då hör vi plötsligt. Buuu!! Då hade dom hela tiden legat i det lilla lekhuset på golvet knäpptysta! Herregud 😣🙈. Vilken lycka och ilska och tårar. Det gjorde dom aldrig om. Dom såg hur förstörda alla vuxna va. Nu har hon själv ett litet energiknippe som hon får jaga mer eller mindre varje dag. 😊😉 så kan det gå. Kram

  • Gunilla skriver:

    När min son var ca 2.5 år gick han iväg med hink o spade. Det var gjort på en sekund ! Vi letade i en halvtimme ca o det var det värsta i mitt liv!! Grannar letade åt alla olika håll. Sen fick jag en ingivelse att cykla ner mot Stan vem det nu var som gav mig den!! Där stod han på en trottoar o grät! En vänlig dam hade stannat honom. Jag grät av lättnad o cyklade hem med honom!! Så fort det kan gå!! Hemskt!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

@misscarolinagynning